Tuff uppväxt
Det här med att anse att man haft en tuff uppväxt är otroligt individuellt,
det jag anser vara jobbigt för mig behöver inte vara jobbigt för dig och vise versa.
Ha det i åtanke innan du dömmer och kritiserar.
"Jag var åtta år, jag skulle fylla nio senare det året. Jag var ett lyckligt barn fram tills idag.
Dagen började bra, vi skulle på den lokala marknaden och det tyckte jag och mina syskon var spännande.
Mamma däremot tyckte nog det kändes lite tungt, högsommar och höggravid låter nog jobbigt för vem som helst.
Det var spännande på marknaden, vi barn höll oss till mamma och pappa fastnade i första bästa öltält, inget konstigt med det.
Jag minns inte vad vi gjorde på marknaden, jag minns bara det fina vädret och att min minsta bror blev trött.
Så vi barn följde mamma hem igen efter några timmar på marknaden.
Mamma började med maten ute i köket, vi märkte att hon var trött och när vi blev tillsagda att plocka undan rummet som jag och min två år yngre bror delade så startade det vanliga syskontjafset.
-Du får plocka upp den där!
-Nä, den är inte min.
-DU HAR LEKT MED DEN SÅ DU FÅR PLOCKA UPP DEN!
-NEEEEEJ! Följt av gråt och skrik efter mamma.
Sådär lät det en stund samtidigt som vi på nått sätt plockade undan våra leksaker iallafall. Mitt i den här städningen så kom pappa hem.
Han stormade in på vårt rum, lyfte lillebror upp på våningsängen och slog till mig så att jag flög in i väggen. I chock och rädsla skriker jag till och mamma kommer springandes precis när pappa är på väg att slå en gång till.
Han skriker åt mig: -DU SOM ÄR ÄLDST BORDE FAN VETA BÄTTRE! DU SKA GE FAN I ATT BRÅKA MED DIN LILLEBROR!
Det skvätter spott om honom och hans andedräkt stinker av öl."
Där och då väcktes känslor inom mig som inget barn någonsin ska behöva känna. Jag slutade älska min far och så småningom kom jag att känna att jag inte har någon far som är värd att kallas "pappa".
Än idag, 16 år senare, så knyter det sig i magen vid minnet av denna händelsen, det va första gången som han misshandlade mig, iallafall första gången som jag minns.
Jag minns tårarna från den dagen, jag minns känslorna av att inte förstå vad som hänt. Jag minns att jag anklagade mig själv och tyckte att jag förtjänade stryk och jag kunde inte förstå varför pappa inte älskade mig.
Idag har hatet övergått i besvikelse och jag uteslutit honom ur mitt liv och känner inget behov av att låta honom komma in i mitt liv igen. Jag kan prata med honom om jag blir tvungen och jag berättade för honom när mitt andra barn föddes. Men jag undrar nu i efterhand varför jag lät honom få dela glädjen med oss, han vände mitt barns födelse till nånting för att han själv skulle få uppmärksamhet - precis som vanligt!
Jaja, gjort är gjort och han fick veta.
Den dagen var den som utlöste ett drygt 10 år långt helvete!
~
